Hej.

Jag lever.
Men ibland blir inte saker som man hoppas å tror att de ska bli.
Man går å planerar, hoppas, längtar, tänker... på nåt som de visar sej aldrig kommer hända.
Som att få en fet smäll på käften. HA, lurad!

Jag mår bra. Egentligen. Lite ont i halsen men annars e de bra.
Iaf intalar jag mig själv till de. I skolan eller bland folk, tar jag på mej mitt pokerface å beter mej precis som ja brukar. Drar nåt skämt, pratar om vardagliga saker, skrattar, pluggar. Allt för att "ljuga" för mej själv att allt är som de ska va. De funkar. Tills jag blir ensam igen.

Egentligen pallar jag inte me att låtsas mer, utan det är som de är.
Men nu ska ja försöka komma upp till ytan igen. Orkar inte deppa, grina mer. De e inte värt de.
De e väl bara å ta sej i kragen, resa sej upp, borsta av smutsen å gå vidare igen.
Jo, de blev ett sår, till å med ett ärr, men de läker.

Jag är glad att jag har såna fina, underbara vänner som stöttar mej å lyssnar på mej om jag vill prata. De finns där å jag vet de. DET är inte alla förunnat tyvärr. <3

Just nu skulle jag kunna ge mitt högerben för att få komma bort från allt...typ Malaysia som Klingan!
Dra bort med mina vänner å skratta, sola, bada, festa å göra tokigheter tillsammans =)
Men vi har 2013 som mål å de står iaf JAG fast vid hehe!

Mitt i allt de här så har jag kuggat ännu en tenta, endast tränat 1 gång på över en vecka, vart/är nåt slags förkyld, klippt mej, blivit nån slags shopaholic då mitt senaste inköp va en parfym tydligen. En mkt god sådan dock. De sägs väl att shopping funkar bra som tröst? Iaf tror ja skarp på de för de funkar för mej! För en stund. Men jag e nöjd å de e väl huvudsaken.